Fredrik Svedjetun

Vi arbetar just nu för fullt med nästa nummer av Dagens Media – och som vanligt har vi en man som skriver på debattuppslaget. Vi har, förresten, som vanligt mest män i hela tidningen.

Att det blir på det här sättet har naturligtvis flera olika förklaringar. För det första är vi en affärstidning som i huvudsak intervjuar beslutsfattare i höga positioner i medie- och marknadsföringsbranschen. Och där sitter – med undantag från marknadschefsposterna – betydligt fler män än kvinnor.

Även om vi slarvar ibland arbetar vi dock för att få en bättre balans mellan män och kvinnor som uttalar sig och finns på bild i tidningen.

Men det är inte alltid helt enkelt. För så här är det:

• Kvinnor hänvisar oftare än män till andra personer i organisationen, och då ofta till sina manliga kollegor. Jag minns en gång då jag skulle skriva en text om reklambyråer och den enda kvinnan som jag kunde intervjua i sammanhanget vägrade att uttala sig. Hon krävde att jag skulle prata med en annan person på byrån – en man i en lägre position. Det blev bara män i den artikeln.

• Kvinnor är något mer ”knussliga” med bilder och med sina citat, vilket i stressiga situationer ställer till det för tidningsproduktionen. Jag minns när vi gjorde Guldäggsbilagan förra året och gjorde misstaget att, före publicering, skicka ut bilderna på vinnarna till byråerna för påseende (mest för att försäkra oss om att vi fick rätt bildtexter). Vi fick ett smärre helvete – och alla som klagade var kvinnor.

• Kvinnor är ofta mer försiktiga i sina uttalanden – de vågar inte vara lika spetsiga som männen. Och alla som gör tidning vet vad som händer med citat som är lamare än de andra citaten man har att jobba med.

• Kvinnor hör extremt sällan av sig och vill debattera på vårt debattuppslag. Häromdagen fick jag intern kritik för att 19 av 20 debattörer i vår tidning är män. Visst, jag kan jobba mer aktivt för att jaga kvinnliga debattörer, men hur kommer det sig att bara män skickar texter när jag klart och tydligt uppmanar folk i branschen – vem som helst – att bidra med material till debattuppslaget?

Ovanstående bygger såklart på generaliseringar, det finns många lysande undantag. Men faktum är att det här är ett verkligt problem som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Och så här har det varit under alla mina snart 13 år som journalist – från att jag jagat enkäter på stan till Aftonbladets ”Vi fem” till att jag nu försöker få en bättre balans mellan könen som chefredaktör på Dagens Media.

Sen blir det inte bättre av att vissa företag – till exempel MTG – har idiotiska regler som säger att enbart vissa utvalda nyckelpersoner får prata med pressen. I MTG:s fall är samtliga dessa nyckelpersoner, bortsett från programdirektören på TV3 och TV6, män. Vi får idag inte snacka med till exempel Therése Liljedahl, chefen för creative sales, som ju är en mycket duktig person.

Min undran är hur långt mitt ansvar sträcker sig när det gäller könsfördelningen i tidningen. Givetvis är jag medveten om de underliggande orsakerna till varför de här problemen finns, men samtidigt kan jag någonstans tycka att många av branschens kvinnor kan skärpa till sig och börja ta för sig på samma sätt som männen.