Fredrik Svedjetun

Sydsvenskans ansvarige utgivare Daniel Sandström har av Malmö Tingsrätt befunnits ansvarig för det hans företrädare Hans Månson publicerat på nätet (läs vår artikel här, och Månsons uttalande hos Medievärlden här). Detta kan alltså innebära att Sandström kan åtalas för de artiklar som Månson för flera år sedan granskat, godkänt och publicerat.

Det är fullständigt galet och helt orimligt.

I praktiken innebär detta att man som ansvarig utgivare för en sajt antingen behöver gå igenom alla artiklar tidningen någonsin har publicerat, alternativt radera hela arkivet.

Vill man hårdra saken bör man också, om man vill vara på den säkra sidan, bege sig till Kungliga Biblioteket och kräva att de raderar alla artiklar som ens tidning har publicerat och som man inte kan stå bakom. Man får väl stryka över mikrofilmen med svart tusch eller något, vilket blir ett ganska tidskrävande arbete.

En annan utmaning blir att gå igenom samtliga artiklar som finns arkiverade i tjänster som Retriever och Presstext.

Klart är att journalistik på nätet inte är helt enkel, eftersom Google och andra sökmotorer gör att varje publicering kan få långt värre konsekvenser för en omskriven person än en publicering i en papperstidning. Därför anser jag exempelvis att det finns skäl att vara mer försiktig med namnpubliceringar på nätet. Jag tycker också att det i vissa fall finns skäl att uppdatera gamla artiklar samt ibland plocka bort namn och anonymisera personer.

Det händer ibland att vi gör det när en förtvivlad person ringer och säger att han inte får något nytt arbete på grund av en flera år gammal synd.

Men en ansvarig utgivare bör ju aldrig kunna anses vara juridiskt ansvarig för det som någon annan har publicerat.