Fredrik Svedjetun

Jag ska erkänna en sak – under en period i mitt vuxna liv betalade jag inte tv-avgiften.

Precis som i fallet med Cecilia Stegö Chilò grundades mitt beslut att inte betala framförallt på en politisk övertygelse om att tv-avgiften, i sin dåvarande och nuvarande utformning, är felaktig och orättvis.

Idag betalar jag (och slipper sådana här pinsamheter, notera min företrädare Rolf van den Brink), men jag har kvar samma åsikter. Public service är viktigt och ska finansieras av folket, men i en värld där det finns hundratals tv-kanaler, och konsumtion av tv på en rad olika plattformar, är det inte rimligt att endast de som har en tv-mottagare ska betala. Förr i tiden – då SVT utgjorde 100 procent, och senare 66 procent av allt tv-utbud – var det mer självklart att de som hade tv var de som skulle pröjsa för public service-programmen.

Idag bör public service finansieras med skatter, precis som våra offentliga lekplatser, där barnlösa personer som jag aldrig sätter sin fot.

Min ovilja att betala förstärktes på den tiden av att jag uppfattade Radiotjänst som en ondskefull organisation. Det var en slags överförmyndare, en obehaglig gestapomakt, som gjorde otäcka hembesök hos folk och använde tvivelaktiga metoder för att avslöja dem som valde att stå utanför systemet.

Idag står Radiotjänst i mina ögon för något helt annat – som värme, humor och glädje. Och trots att jag fortfarande tycker att finansieringsmodellen är felaktig betalar jag idag Radiotjänsts räkningar utan några mentala protester.

Med stor säkerhet hade jag dock varit lika illsinnigt inställd till Radiotjänst om inte kommunikationschefen Per Leander hade krigat så hårt för att förmå SVT-dotterbolaget att byta spår.

Från skrämseltaktik till att tacka de som betalar. Från hot för att förhindra en ytterligare minskning av intäkterna till att i stället på ett positivt sätt visa att SVT:s utbud är värt att betala för.

I en intervju i Dagens Media (nummer 3, 2010) berättade Per Leander att hans och reklambyrån Draft FCB:s filmer för Radiotjänst var ytterst nära att stoppas av bolagets och SVT:s chefer, som inte fattade idén. Men istället för att vika ner sig hotade Leander att säga upp sig.

– Jag tvingades sätta ner foten. Jag förklarade att jag helhjärtat stod bakom reklambyråns idé och om den inte skulle accepteras så fanns det ingen anledning för mig att fortsätta mitt jobb, berättade han för vår frilansreporter Åke Lindberg.

Cheferna gav till slut vika och resultatet blev succé – en uppsjö kommunikationspriser, ett enormt varumärkeslyft, och framförallt en ökning av licensbetalarna med nästan 50 000.

Jag är djupt imponerad av Radiotjänsts kommunikation och därför säger jag bra jobbat, tack och grattis till utmärkelsen ”Årets annonsör” i Stockholm Media Week 2010!

Grattis också till Radiotjänsts byråer Draft FCB och Initiative Universal Media!