Fredrik Svedjetun

För några månader sedan hade vi försäljningsdirektörerna på Sveriges tre största kommersiella tv-kanaler på besök hos Dagens Media.

Trion skulle berätta om det gemensamma (och redan insomnade?) samarbetet Reklamkraft, som ska lobba för tv som reklammedium, och eftersom de trots allt är bittra konkurrenter hade vi beslutat att de skulle mötas på neutral mark, och då fick det bli Dagens Medias lokaler på Kungsgatan 56.

Innan mötet startade tog TV4:s Michael Grimborg, iklädd ett par moderiktiga glasögon och en svindyr kostym, några nyfikna steg in på Dagens Medias redaktion. Och med ens fylldes hans blick av vämjelse.

Ty det Bonnier-direktören fick se var en sällsynt ful redaktion (se bilden). Möblerna är från mitten av 1990-talet, överallt ligger högar av gamla tidningar och prylar, och vi sitter förbaskat trångt, vilket förstärker intrycket av kaos.

Några av reportrarna har gjort egna små installationer av varierande estetisk kvalitet, bland annat har Erik Westerberg vid sitt skrivbord byggt en avdelning bestående av diverse nya och gamla dr-kampanjer.

Eftersom fler än Grimborg möts av en viss förvåning inför åsynen av vår redaktion har en uppfräschning av lokalerna nu blivit en vd-fråga. Tanken är att vi ska städa, byta ut en del möbler, och kanske sätta upp ett par tavlor.

– Som det är nu kan vi anmäla oss till tävlingen Årets fulaste kontor, sade en av kollegorna, utan ett uns av ironi, när vi diskuterade saken på ett redaktionsmöte härom veckan.

Men nu har jag läst en text av Jan Gradvall – och tänkt om. I Pressbyråns hyllade kundtidning Sid diskuterar Gradvall ingående varför en tidningsredaktion behöver vara ful.

”Tidningar och reklambyråer kan tyckas vara liknande arbetsmiljöer, men ingenting kan vara mer felaktigt. Reklambyråer är snygga och mysiga, tidningsredaktioner är fula och obönhörliga”, skriver Jan Gradvall, och fortsätter:

”För att förstå en tidningsredaktion måste man förstå att den inte bara är en drömfabrik utan också ett fängelse.

Alla som är bra på att skriva förenas av att de hatar att skriva och gör allt för att slippa det. Jo, det är kul när man får idén till artikeln och det är kul när artikeln går i tryck. Men allt däremellan är bara hårt och utmattande arbete.

En redaktionsmiljö får därför inte vara för trevlig utan måste också vara så oinbjudande att man till slut inte har något val utan tvingas sätta sig ned och skriva.”

Jag tror absolut att Gradvall har en poäng här – vår fulhet är alltså en del av vår styrka.

Sett ur det perspektivet borde de stora mediehusflyttarna som är på gång i Stockholm innebära ytterligare problem för den redan så sargade dagspressen.

Metro nuvarande lokaler på Kammakargatan, kända för att vara de kanske vidrigaste i Mediesverige, kommer snart att bytas ut mot ytor i MTG:s nya, glänsande skrytbygge på Ringvägen. Hur ska de kunna hålla uppe produktiviteten efter det?

Därefter är det Schibsted-tidningarnas tur att flytta till det som de själva kallar ”världens modernaste kontorshus”. (Läs också våra artiklar här och här).

Min stilla undran är följande: Hur sjutton ska Aftonbladet lyckas hålla stången mot huvudkonkurrenten när de flyttar in i lyxbygget vid Centralen samtidigt som Expressen är smarta nog att sitta kvar i det här extremt ledsna kontorslandskapet i Marieberg.