Fredrik Svedjetun

Den första rejäla tv-floppen som jag fick nöjet att rapportera om i egenskap av journalist var TV3:s ”Jakten på ökenguldet”, som lanserades stort i september 1999.

Jag var på den tiden reportervikarie på Expressens nöjesredaktion, där jag först jobbade under den nyligen pensionerade legendaren Bengt Bengtzon, och därefter under en av mina läromästare, Staffan Erfors, som några månader in i mitt vikariat tog klivet från reporter till nöjeschef.

TV3 hade gjort en oerhört fräck offensiv genom att värva Harald Treutiger från SVT:s ”Expedition: Robinson”, vilket annorlunda uttryckt innebar att TV3 hade snott den i särklass största programledaren från det i särklass största tv-programmet. Att ”Ökenguldet” var en gigantisk satsning manifesterades också i att TV3 hade byggt en inspelningsplats bestående av ett 2500 kvadratmeter stort palats i Wadi Rumöknen i Jordanien.

Inför premiären var förväntningarna enorma. Aftonbladets Jan-Olov Andersson slog fast att programmet är ”en bergsäker tittarsuccé för TV3″, samtidigt som hans reporterkollega Filip Hammar testade den jordanska hinderbanan och vittnade om ”en storslagen upplevelse”.

Premiären, lördagen den 18 september 1999, blev också hyfsad med 865 000 tittare. Men sedan gick allt käpprätt neråt för ”Jakten på ökenguldet”. Publiken svek, recensenterna sågade, och Harald Treutiger förvandlades från tv-kung till förlorare.

Det jag minns mest från ”Jakten på ökenguldet” var ändå de tiotals – eller kanske hundratals – artiklarna om den dåliga djurhållningen i programmet. En fastbunden jaktfalk hade visat tydliga tecken på stressbeteende under en heta solen i Jordanien, och veterinär Johan Beck-Friis – som såvitt jag vet än idag används när man behöver någon att rasa mot vanvård av djur i tv – gick i en rad Expressen-artiklar ut och kritiserade programmet. Det sägs att Staffan Erfors rekryterades till programchef på TV3 enkom på grund av de många artiklarna om TV3:s djurplågeri i ”Ökenguldet” – någon på MTG ska ha sagt något i stil med ”Jamen då får han väl göra det bättre själv”.

(Eftersom djur var den stora grejen hösten 1999 fick jag granska djurhållningen i en rad tv-program – bland annat tvingades jag skriva om en ål som hade släppts ner i en byxa i något program som jag tror leddes av Renée Nyberg, men den artikeln stoppades av de högsta Expressen-cheferna som vid det laget hade tröttnat på Erfors besatthet av djur. Men det är verkligen en parentes i sammanhanget.)

Vad jag egentligen vill komma till är ett resonemang kring ”Kändisdjungeln”, som exakt tio år efter ”Ökenguldet” är det stora fiaskot på den svenska tv-kartan. Då som nu är floppens enorma tyngd resultatet av en gigantisk diskrepans mellan förväntningen och det verkliga utfallet.

Redan när jag avslöjade att TV4 skulle göra en svensk version av ”I’m a celebrity get me out of here” förstod jag att det här kommer att kosta stora pengar. Och visst, när TV4-cheferna sedan berättade om programmet så kunde de inte låta bli att slå fast att det är en av de dyraste produktionerna i TV4:s historia. Men att TV4 verkligen menade allvar bevisas framförallt i det faktum att David Hellenius – den största programledarstjärnan i Sverige – och Tilde de Paula utsågs att leda programmet. Och det är också här vi finner den sannolikt största skadan för TV4.

En tv-kanal med ett starkt varumärke tål ett enskilt rejält bottennapp, ett riktigt uselt tv-program, utan att tittarna ska tappa förtroendet. Men hur mycket tål en programledare? Harald Treutiger fick en chans till när han våren efter ”Ökenguldet” utsågs till programledare för ”Valvet”, vilket blev ett nytt superfiasko för TV3. Efter det var hans karriär som tv-kung i de största programmen över.

Tv-tittarna glömmer inte fiaskon och de glömmer inte vilka tv-profiler som frontade dem. Går det att titta på David Hellenius i ”Let’s dance” utan att tänka på hur han svettades och led tillsammans med den sällsynt ledsna samlingen c-kändisar i den malaysiska djungeln? Går det att se Tilde de Paula intervjua statsråd, författare och kulturpersonligheter i ”TV4 Söndagsmorgon” utan att minnas när hon serverade Catarina Hurtig getanus och varanpenis?

Jag är rädd att TV4 med ”Kändisdjungeln” har devalverat värdet kraftigt på två av kanalens viktigaste tillgångar.

Nu är i alla fall programmet äntligen över – Karl Petter, grisbonden från Säffle, utsågs i lördags till kung av djungeln. Frågan är vilka som är gladast – tittarna eller cheferna på TV4?